I VÄSTERVIKS YTTRE SKÄRGÅRD

Lots med riskfylld uppgift

Den tidigaste lotsningen genomfördes vanligtvis av boende intill segelleden och det var först under Gustav Vasas tid som den mer organiserade lotsningen, främst ämnad för kronans fartyg, utvecklades. Gustav Vasa beordrade folket i vissa kusttrakter att mot skattefrihet lotsa kungens skepp. Det var vanligt att yrket gick i arv från far till son och än idag finns familjen Idlund kvar på Idö där lotstjänsten gick i arv i nio generationer! Lotsarna var män i statens tjänst med en lön som var anspråkslös. Hade lotsen tur fick han en slant av besättningen han lotsat, men åkte oftast tomhänt tillbaka till Idö. En skälig lön ansågs istället vara den indirekta lotstaxan och arrendebostaden med tillhörande jord som lotsen och hans familj brukade. Att vara lots var inte alltför sällan en riskfylld uppgift. Lotsen kunde omöjligt meddela nära och kära när han på grund av oväder försvann ut till havs och var borta flera veckor – ibland månader – innan han kunde ta sig tillbaka till Idö igen. Lotsutkiken stängdes ner 1986, men är en av de få längs med kusten som fortfarande är intakt. På vägen upp i tornet visar vi, i samarbete med Västerviks Museum, skärgårdslivet från förr genom bilder och föremål. Uppe på taket kan man se flera mil ut över land och hav.

Ankare